Historien bakom

I trettio år har min konsultverksamhet tagit mellan sjuttio och hundra timmar i veckan. Allt annat kom ovanpå: fotografering, förmedling, uthyrning, en rad webbutiker — ett tjugotal har det blivit genom åren. Och konsultdelen hade sitt eget behov av synlighet, för på finansmarknaden måste du hålla kontakterna vid liv om du ska bli tillfrågad.

Allt detta behövde marknadsföring. Inget av det fick någon.

Och det var inte av okunskap. Jag kunde ha satt mig ner med vem som helst och pekat ut vad de borde publicera den veckan, och varför. Jag hade bara inte en enda timme över till att göra det själv. Så blev det liggande, och notan kom som den alltid gör: i omsättning som aldrig kom.

Jag letade grundligt och hittade fel saker

Jag ägnade år åt att leta efter något att köpa. Problemet var sällan att produkterna var dåliga — det var att var och en av dem täckte en skiva av en verksamhet, medan jag hade flera verksamheter som inte liknade varandra. Det jag behövde låg alltid i springan mellan två produkter.

Till slut gick det upp för mig att själva frågan var fel. Jag bad om ett paket som skulle rymma foto, uthyrning, förmedling och publicering på en gång. Något sådant byggs inte, och det finns goda skäl till det. Svaret måste vara komponenter som utbytte data med varandra.

Den insikten borde ha kommit mycket tidigare, för det är ungefär det enda jag kunde sedan tidigare.

Varifrån det självförtroendet kom

Från 1980 och framåt arbetade jag med finanssystem, och då skrev jag koden själv — i språk som i dag hör hemma på museum. Jag var testledare, projektledare och databasadministratör. Under nittiotalet gick jag från att bygga enskilda system till att rita hur system skulle hänga ihop, och sedan följde år som högsta chef, bland annat inom finans och som ansvarig för konsultdivisionen i en amerikansk it-koncern.

Ett uppdrag säger mest. För en stor dansk finanskoncern designade jag en integrationslösning som lät maskinparken de redan ägde spela ihop, i stället för att de skulle byta ut den mot något altomfattande. Prislappen blev en bråkdel, och deras årliga driftskostnader sjönk med omkring fyrtio procent.

Jag visste alltså mycket väl hur delar ska sättas samman. Jag hade bara inte skrivit en av dem själv sedan nittiotalet.

Det som löste upp knuten

Jag skriver inte modern kod, och jag tänker inte lära mig det nu. Men att kunna formulera en uppgift tillräckligt skarpt — dataunderlaget, resultatet och hur den ska bete sig den dag något går sönder — visade sig vara värt mer än syntax. Jag beskrev problemet, testade svaret och justerade kursen. Det är rollen jag hade haft i tre decennier, fast med någon i andra änden som svarade direkt.

Den allra första versionen var kalkylblad och tangentbordsmakron på en helt vanlig Mac. Den gjorde jobbet åt mig, och samtidigt var den helt omöjlig att sälja vidare: en maskin som står hemma och klickar sig genom dagen tål inte att ha kunder på sig. Så blev arken datastrukturer, makrona kod, och publiceringen något som en server kunde sköta på egen hand.

Tre försök

Den första versionen bevisade att det gick. När jag visade upp den fick jag ett svar jag har haft nytta av sedan dess: folk gillade tanken men förstod inte vad jag löste åt dem. Den andra vände på det och handlade inte om vad systemet kunde, utan om vad du slipper göra när du har det. Den träffade rätt.

Och sedan gjorde jag det som kostade mest och betalade sig bäst: jag granskade min egen lösning mot dataskyddsreglerna, marknadsföringslagen och Metas villkor, innan någon annan hann. Slutsatsen var obehagligt entydig. Min ursprungliga idé — ett system som läste grupper och svarade automatiskt på människors livshändelser — var inte tillåten, och skulle aldrig bli det.

Det svåraste i projektet var alltså inte tekniskt. Det var att avliva min egen bästa idé medan den fortfarande fungerade, utan att någon hade bett mig om det. Versionen som kom ur det är den som är i drift i dag.

När det slutade vara mitt problem

Jag hade inga planer på att sälja det här till någon. Efter hand nämnde jag det för folk jag ändå pratar med — kollegor, bekanta i andra branscher och ett par konkurrenter. De sa samma sak, allihop: de visste vad de borde göra, men hade inte kapacitet att göra det vid sidan av att driva själva verksamheten.

Att en konkurrent säger det högt är värt att lägga märke till. Folk snyggar till det mesta, men ingen snyggar till att marknadsföringen har stått stilla i två år.

Det den är i dag

GoRabbit är motorn som driver småföretaget: arton moduler runt en kärna, som täcker marknadsföring, försäljning, webbutik, kunddialog, redovisning och kontroll. Uppgifterna läggs in en gång och används överallt. Och en regel står över alla andra, som arv från den rundan med regelverket: systemet föreslår, människan bekräftar.

En god del av den är återbruk. Mediebevakningen kommer från ett verktyg jag byggde för att följa spansk press, och från rapporten jag använde för mina egna investeringar under trettio år. Kontrollmodulen är äldst av dem alla — sådana upplägg har jag levererat till kunder sedan nittiotalet. Det är inte två års arbete som ligger här. Det är ett yrkesliv, sorterat.

Första kunden var jag själv. Den första som inte var jag var ett litet förlag som ger ut dialektpoesi — ungefär så långt från serverrum man kan komma, och just därför ett bra test. För nu måste hela kedjan stå utan mig i mitten: anmälan med samtycke som kunde dokumenteras, en bekräftelse som faktiskt kom fram och inte hamnade i skräpposten, ett klick som verifierade, själva leveransen, och till sist en plats på e-postlistan som tålde att granskas. Jag satt och följde loggarna medan det hände, och det är en annan känsla än att testa själv.

Och en sak om priset

Du abonnerar på GoRabbit månadsvis, utan bindningstid. Det är huvudvägen in, och den är så för att en produkt som behöver bindning för att behålla kunderna säger något om produkten.

För den som inte kan lägga pengar på bordet innan hon vet att det fungerar finns det dessutom några ingångar där vi bär risken i stället — webbutik mot en andel av försäljningen är den mest använda. Jag vet nämligen mycket väl hur det känns att betala åttio tusen för en butik innan man har sålt en enda sak.